Att inte slänga är en del av vår kultur

Jag blir ganska fascinerande när jag tänker att Bryggarföreningen startade ett retursystem för glasflaskor redan 1885. Då var det lokalt i Stockholm, för att glasflaskorna inte skulle förfaras och för att det skulle gå enklare att fylla på öl. Bryggarhästar drog flaskorna, tomma som fulla, och var det bråttom, gick det lika bra med en skottkärra.

Att inte slänga saker som man kan använda igen är således djupt rotat i den svenska folksjälen, även om vi under 60-talet uppmanades att sänka våra burkar på havets botten. Att slänga burkar i havet skulle vi inte drömma om att göra idag;, vi vet allihop att burkar likväl som flaskor används igen, och då slänger man dom inte.

Inte ens när man traskar genom huvudstaden en lördag eller söndag förmiddag, och det har varit lönehelg med mycket utgång, hittar man slängda flaskor och burkar. Oftast står glasflaskorna snyggt uppställda längs med husfasader för att man inte hittat nån glasigloo men man hoppas att nån annan gör det, eller så lägger man allt i en påse och skänker på så sätt panten till nån som kommer och tar hand om det. Skillnaderna på hur vi i Sverige agerar och hur man gör neråt Medelhavet är enorm, där langar man allting, burkar som PET och glas, längs med gator och vägar, och i parker. Där finns inga fungerande retursystem, inga överenskommelser mellan olika branscher för att man ska ta sitt returansvar.

Då förfäras man och skulle gärna exportera kunskapen om hur det fungerar här uppe i Sverige och Norden, berätta hur duktiga vi faktiskt är på att returnera och inte slänga, och varför det fungerar så bra. Men vissa vill inte förstå, utan tänker bara kortsiktigt på sig själva. Och andra hånar våra retursystem av någon anledning som de bara själva förstår. Men de flesta av oss fortsätter troget att samla flaskor, burkar och andra emballage för att senare i veckan eller månaden lämna in dem i respektive retursystem. Som vi gjort sen 1885. Det är himla bra.

 

1 kommentar

    Stellan Armandsson  1 september, 2018 at 08:57

    Att elda är en del av våran kultur. Vart än du går i detta avlånga land ser du papperskorgar. Vanligast är den som är för allt. Boende i landet och besökare är duktiga att fylla dom med allt som är förbrukat. Sedan eldas allt, helt osorterat. Askan går sedan igenom steg, även manuella där metaller eftersöks. Resten blir deponi, fyllnadsmassor för hål såsom gruvschakt och viss iblandning i betong förekommer. Glas återvinns inte ur askan utan är en engångsprodukt. Störst på returflaskor är vad jag uppmärksammat på Systembolaget, Åbro. Minst microbryggerierna.
    Besökte stränder och hamnar i Spanien. Där fanns längst med de kuststräckor jag besökte fyra kärl. Brännbart, glas, metall och plast. Vid ett tillfälle går jag bakom två spanska kvinnor. Den ena petar på något i sanden med foten. En bit av en plastdunk. Jag avslutar jobbet och drar upp plasten. Hon vänder sig om. Jag säger ”Saving the world” hon ler och säger samma sak.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Du kan använda dessa HTML-taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*