Ölets historia

Civilisationen uppstod jämte ölet

Öl är en gammal dryck. Man drack sannolikt öl – eller i alla fall en likartad dryck som byggde på samma råvaror – redan för 7000 år sedan. Arkeologiska analyser av innehållet i lerkärlsrester visar att kärlen innehållit en spannmålsbaserad vätska, alltså en dryck som bär klara likheter med öl. Platsen för fynden ligger i nuvarande Irak, i landet mellan floderna Eufrat och Tigris. På den tiden hette det Mesopotamien, och folket som gjorde öl var sumerer.

I Egypten har man hittat 2500 år gamla motiv som visar tillverkning av en ölliknande dryck. Man har också hittat texter som visar att drycken beskattades redan då.

Ölet i Norden

Öltunnor

Det är dock inte så säkert att våra förfäder här fått sin kunskap om öltillverkning från sumerer eller egyptier. På Jylland påträffades 1921 en ekkista från äldre bronsålder, omkring 1500 f.Kr. Kistan inrymde liket av en kvinna. I en liten näverspann som stod vid hennes fötter fanns det intorkade rester efter någon dryck. Analysen påvisade fragment av vetekorn, tranbär och pors – samt stora mängder lindpollen, vilket tyder på att honung ingått i drycken. Man kan beskriva den som en blandning av öl, bärvin och mjöd, som sedan smaksatts med pors – en krydda som använts till öl långt efter humlens införande i öltillverkningen.

Mjödliknande drycker är också belagda från tiden runt Kristi födelse, i både Bayern och i Danmark. Från Sverige har inte inrapporterats några analyserade fynd av samma slag från förhistorisk tid, men det står utom allt tvivel att ölliknande drycker varit i bruk i Sverige långt före vår tideräkning.

Var det ett misstag?

Det hände ofta förr i tiden att säden blev inbärgad under ogynnsamma väderleksförhållanden och därigenom blev groddskadad. Det kan beskrivas som att den undergick en spontan mältningsprocess, som åstadkom att välling som kokades av mjölet kom att innehålla maltsocker. Maltsockret i sin tur medförde att anrättningen inte ruttnade om den råkade bli stående några dagar – istället kom den i självjäsning. Det kan ha varit så ölet upptäcktes i norden – genom att man efterhand lade märke till en tilltalande smak och stimulerande egenskaper hos sådan självjäst välling.

Det finns emellertid ett faktum som direkt talar mot denna teori – nämligen att ölet var känt i Främre Orienten redan vid den tidpunkt när sädesodling började sprida sig därifrån till Nordeuropa. Det ligger därför närmare till hands att tänka sig att kännedomen om ölet importerades samtidigt med åkerbruket. Dessutom kände man redan till alkoholhaltiga drycker – inte bara gjorda av honung och bär, utan säkerligen också av sav (björklag). Från början användes säden endast för att dryga ut dessa drycker.

Vikingarna

Den svenska ölkulturen spårar sin historia tillbaka till vikingatiden, då man drack mjöd. Det var en dryck som tillverkades på samma sätt som öl, men som kryddades med smakgivare som angelika, pors eller honung. Den fick en helt annan smak än den klassiskt bittra som vi förknippar med ölsmak i dag.

Mjödet hade en nära anknytning till religionen, och uppfattades som en livgivare. Alkoholens stimulerande och rusgivande egenskaper framstod som övernaturliga, och mjödet ansågs besitta en gudomlig kraft som överförde odödlighet, skaldeförmåga och visdom till den som drack det. Karaktären av rituell dryck skulle bestå länge.

Medeltiden

Under hela medeltiden samt 1500- och 1600-talet var ölet den dominerande drycken till vardag och fest. Öl var (i alla fall under tidig medeltid) ett vanligt betalningsmedel och användes ofta som gåva.

I Solberga kloster utanför Visby fick en nunna 14 tunnor öl om året, vilket motsvarar en konsumtion på närmare 5 liter per dag. Ett annat påfallande exempel är statistiken från den årliga festmiddagen i Stockholms rådhus, som hölls för att fira tillsättandet av nya förtroendemän. Vid dess tillställningar drack varje deltagare omkring tio liter öl, och vid de extremt blöta kalasen åren 1463 och 1468 hela 14,5 liter!

Det finns flera förklaringar till den hejdlösa ölkonsumtionen. Förutom att maten var mycket salt eller till och med härsken, så att det krävdes stora mängder vätska för att skölja ner den, bjöds knappast några alternativ till ölet. Kaffe, te, mineralvatten och läsk fanns inte. Vattnet från brunnarna var oftast odrickbart, och mjölk fanns bara om somrarna när korna gick på bete. Ölet var heller inte särskilt starkt; alkoholhalten hos det öl som dracks till vardags motsvarade det nutida folkölets.

Brännvinstiden och den moderna ölen

Brännvinets starka frammarsch under 1700-talet bröt till slut de gamla ölvanorna. Ölet förlorade sin tidigare betydelse som folkdryck medan brännvinsmissbruket eskalerade. Det skulle dröja till den moderna bryggerinäringens utveckling med början på 1840-talet innan ölet började vinna förnyad popularitet, och därmed bana väg för en motsvarande minskning av brännvinskonsumtionen.

Fredrik Rosenquist af Åkershult introducerade under den här tiden det underjästa bayerska ölet i Sverige. Läs mer om detta under Bryggeriernas historia. Han införde också en helt ny marknadsföringsmetod, med annonser i dagspressen och samarbete med specerihandlare och andra butiker som återförsäljare av Tyska Bryggeriets produkter. I butikerna kunde man köpa bryggeriets öl tappat på standardiserade hel- och halvbuteljer, också det något nytt, och intimt förknippat med grundandet av Sveriges Bryggerier. Mer om detta finns att läsa under Branschföreningens historia.

Med tiden utvecklades det bayerska ölet till en svensk variant, det svenska lagerölet. Det fick en ljusare färg, var mildare humlat och i allmänhet alkoholstarkare. Båda hade en utpräglad söt ton i smaken.

På 1870-talet kom pilsnerölet, som sedan första världskriget har dominerat det svenska utbudet. Det fyllde ett smakmässigt tomrum: inte sött, utan torrt med en tydlig humlebeska, och betydligt ljusare än andra öltyper. Se även Öltyper.