Historia
Länkar inom denna sida
Ölets historia
Öl är en gammal dryck. Det sägs att man drack öl, eller i alla fall en dryck som byggde på samma råvaror, redan för 7000 år sedan. Detta går att hävda genom att arkeologer hittat rester av lerkärl och analyserat dess innehåll. Det visade sig att kärlen innehållit en vätska som byggde på spannmål dvs en dryck som definitivt liknar öl. Platsen för fynden ligger i nuvarande Irak, i landet mellan floderna Eufrat och Tigris. Landet på den tiden hette Mesopotamien och folket som gjorde öl var sumerer.
I Egypten har man hittat 2500 år gamla motiv som visar tillverkning av en ölliknande dryck. Man har också hittat texter, som visar att redan för så länge sedan beskattades drycken.
Det äldsta ölet ett mjöd.
Det är inte så säkert att våra förfäder fått sin kunskap om öltillverkning från sumerer eller egypter. På Jylland påträffades 1921 en ekkista från omkring 1500 f.Kr., dvs från äldre bronsåldern, innehållande liket av en kvinna. I en liten näverspann, som stod vid hennes fötter, fanns det intorkade rester efter någon dryck. Denna har påvisats innehålla fragment av vetekorn, tranbär, pors samt stora mängder pollen av lind, som tydde på att honung ingått i drycken. Denna hade alltså utgjort en blandning av öl, bärvin och mjöd, det hela smaksatt med pors, en ölkrydda som skulle komma att vara i bruk långt efter humlens införande i öltillverkningen. Tecken på en mjödliknande dryck har också noterats från tiden runt Kristi födelse i både Bayern och i Danmark.
Från Sverige har inte inrapporterats några analyserade fynd av detta slag från förhistorisk tid, men det står utom allt tvivel att ölliknande drycker varit i bruk i Sverige långt före vår tideräkning.
Var det ett misstag?
Det hände ofta förr i tiden att säden blev inbärgad under ogynnsamma väderleksförhållanden och därigenom blev groddskadad, dvs. undergick en spontan mältningsprocess. Denna åstadkom att den välling som kokades av mjölet kom att innehålla maltsocker, vilken i sin tur medförde att anrättningen om den råkade bli stående några dagar, inte ruttnade utan kom i självjäsning. Den fick en tilltalande smak och stimulerande egenskaper. Det kan vara på det sättet ölet upptäcktes i norden.
Det finns emellertid ett faktum som direkt talat mot denna teori, nämligen att ölet var känt i Främre Orienten redan vid den tidpunkten då sädesodling började sprida sig därifrån till Nordeuropa. Det ligger därför närmare till hands att tänka sig att kännedomen om ölet kom samtidigt med åkerbruket. Dessutom kände man redan till alkoholhaltiga drycker. Ej av blott honung och bär utan säkerligen även av sav (björklag). Från början användes säden endast för att dryga ut dessa drycker.
Vikingarna
Det svenska ölets historia går tillbaka till vikingatiden, då man drack mjöd. Det var en dryck som tillverkades på samma sätt som öl, men som kryddades med t ex angelika, pors eller honung och fick en helt annan smak än den klassiskt bittra som vi förknippar med ölsmak i dag.
Anknytningen till religionen och uppfattningen av mjödet som livgivaren och livsdrycken var under forntiden djupt rotad. För den primitiva människan kom alkoholens stimulerande verkan och vid rikligare förtäring rusgivande egenskaper att framstå som något övernaturligt. Mjödet ansågs äga en gudomlig kraft som genom förtäringen övergick på människan själv och skänkte odödlighet, skaldeförmåga och visdom. Länge behöll den karaktären av rituell dryck.
Medeltiden
Under hela medeltiden samt 1500- och 1600-talet var ölet den dominerande drycken till vardag och fest. Öl var, i alla fall under tidig medeltid, ett vanligt betalningsmedel och användes ofta som gåva.
I Solberga kloster utanför Visby fick en nunna 14 tunnor öl om året, dvs en konsumtion på närmare 5 liter per dag. Ett annat imponerande exempel är statistiken från den årliga festmiddagen i Stockholms rådhus. Middagen hölls för att fira att ett nytt råd samt övriga förtroendemän i stadens tjänst tillsatts. Vid dess tillställningar drack varje deltagare omkring tio liter öl, och vid de extremt blöta kalasen åren 1463 och 1468 hela 14,5 liter!
Förklaringarna till denna hejdlösa ölkonsumtion var många. Förutom att maten var mycket salt eller till och med härsken, så att det krävdes stora mängder vätska för att skölja ner det med, bjöds knappast några alternativ till ölet. Kaffe, te, mineralvatten eller läsk fanns inte och vattnet från brunnarna var oftast odrickbart, mjölk fanns bara om somrarna när korna gick på bete. En annan förklaring var att ölet inte var särskilt starkt. Alkoholhalten hos det öl som dracks till vardags motsvarade det nutida folkölets styrka.
Brännvinets starka frammarsch under 1700-talet bröt till slut folkets uråldriga ölvanor. Ölet förlorade sin tidigare betydelse som folkdryck och brännvinsmissbruket fick en omfattning som aldrig förr. På 1840-talet inträffade emellertid händelser som gav en förnyad popularitet åt ölet med en motsvarande minskning av brännvinskonsumtionen.
Fredrik Rosenquist af Åkershult
Officeren och adelsmannen Fredrik Rosenquist af Åkershult är förmodligen den person som genom tiderna betytt mest för svensk ölkultur. Det var han som tog det bayerska sättet att brygga öl till Sverige och med det återupprättade ölet som vardagsdrycken nummer ett. Våren 1842 företog han en resa i Europa och besökte ett antal olika bryggerier. När han några månader senare kom hem till Sverige hade han fått teoretisk och praktisk kännedom om bryggsättet för olika ölsorter och porter. I Stockholm hyrde han så ett litet bryggeri på Södermalm som han döpte till ”Tyska Bryggeriet”. Men eftersom Rosenquist inte var medlem av bryggareämbetet och inte gått den vanliga vägen för att lära sig bryggaryrket fick han avslag på sin ansökan om att brygga öl. Men skam den som ger sig, tillståndet beviljades slutligen efter stor argumentation från Rosenquist och i november 1843 fick vännerna prova den första brygden av underjäst bayerskt öl.
Fredrik Rosenquist af Åkershult var inte bara mannen som introducerade det underjästa bayerska ölet i Sverige. Han införde också en helt ny marknadsföringsmetod med annonser i dagspressen där priser och försäljningsställen för Tyska Bryggeriers öl fanns att läsa. Men Rosenquist nöjde sig inte bara med detta. Han inledde dessutom samarbete med specerihandlare och andra butiker som återförsäljare av Tyska Bryggeriets produkter. I butikerna kunde man köpa bryggeriets öl tappat på hel- och halvbuteljer, också det något nytt eftersom man tidigare bara kunnat köpa öl direkt från bryggerierna. Det vanligaste var att ölet såldes i hela fat eller direkt från fat och tappades då på de kärl kunden tillhandahöll. Rosenquist gjorde med sina nya förpackningar ölinköpen enklare för konsumenterna och fick på så vis stor spridning för sitt öl.
Pilsnerölets intåg
Ett decennium efter Rosenquists introduktion av det bayerska ölet var det klart populärast i Sverige. Med tiden utvecklades en svensk variant av det bayerska ölet, nämligen det svenska lagerölet. Det svenska ölet fick en ljusare färg och var dessutom mildare humlat och i allmänhet alkoholstarkare. De båda hade en utpräglad söt ton i smaken.
Då pilsnerölet kom på 1870-talet var det välkommet då det smakmässigt fyllde ett tomrum. Det var inte sött, utan torrt med en tydlig humlebeska. Dessutom var ölet betydligt ljusare än andra tillgängliga öltyper. Först på plan, vintern 1876-77, att brygga pilsnerölet var Alfred Sandwall i Borås. Pilsnerölet togs dock kort efter introduktionen ur sortimentet eftersom det sålde så dåligt i den lilla staden Borås. De verkliga pilsnerpionjärerna blev i stället Franz Heiss Sr och hans kompanjon bryggmästaren Georg Sellman vid Hamburgerbryggeriet på Luntmakargatan i Stockholm.
Marknadsföringen av pilsnerölet vände sig till överklassen och introduktionen ägde rum på Operakällaren. Starten blev lite trög och det dröjde länge innan pilsnern fann sina kunder i alla samhällsskikt. När det blev skjuts på försäljningen började alla bryggerier i Stockholm att tillverka pilsnerölet och bryggerierna ute i landet var inte sena att följa efter. Sedan första världskriget har öl av pilsnertyp dominerat det svenska ölutbudet.
Vi har hämtat texen ovan från följande böcker
”Svensk bryggeriindustri 1885-1985”, Ove Hamberg.
”Ölets historia i Sverige del I – Från äldsta tider till 1600-talets slut”, Harald Thunaeus
”Ölets historia i Sverige del II – 1700- och 1800-talen”, Harald Thunaeus
