Julölet och dess historia
Länkar inom denna sida
Låt oss gå tillbaka till vår vikingatid och till den tid då mjöd och offerblot tillhörde årets höjdpunkt. Mjöd och öl hade en viktig plats i forntidsfolkens religiösa föreställningsvärld. Alkoholen stimulerade och gav vid rikligare förtäring naturligtvis även en rusgivande egenskap som människan uppfattade som övernaturlig. Det låg nära till hands för henne att tro att dessa drycker ägde en övernaturlig och gudomlig kraft, som genom förtäring övergick till henne själv. Ölet skänkte odödlighet, skaldeförmåga och visdom. Oden själv sägs ha rövat bort ”skaldemjölet”, som vaktades av jätten Suttung, och flytt med det i skepnad av en örn och därmed räddat det åt asar och människor. Den som drack mjödet, drack guden själv och därigenom hans livsande. Mjödet kom härigenom att få en stor betydelse inom kulten, och detsamma gällde ölet, som så småningom kom att i stor utsträckning ersätta mjödet som rituell dryck vid bloten, de offerfester som ett par tre gånger hölls på offerplatserna eller på hövdingagårdarna.
Öl till offerbloten
Störst av alla offerfester var midvinterblotet, som firades på årets mörkaste dag för att locka solens livgivande strålar tillbaka. Till varje stor offerblot tillverkades ett öl. Tillverkningen gjordes nära själva bloten eftersom en förvaring var näst intill omöjlig. Ölet surnade kanske redan en vecka efter själva jäsningen. Vid denna tid fanns ingen kunskap om jäst eller jäsning. Erfarenheter visade emellertid att om en del av bottensatsen användes så startade jäsningen och en gudadryck uppstod. Det största problemet var att troll eller trolldom gjorde ölet surt. Det gällde att hålla trollen borta från jäskaret, och det gjordes genom att läsa ramsor under tillverkningen. På vissa håll utfördes rituella danser, allt för att hålla trollen borta, ja man till och med spottade i brygden för att hålla trollen borta. Med dagens kunskap kan vi konstatera att saliv innehåller enzymer d.v.s. saxar som klipper stärkelse till socker, socker jäser till alkohol, alkohol dödar bakterierna som gjorde ölet surt, och alltså höll sig ölet längre. Denna teknik är sedan länge borttagen från den moderna bryggeriutbildningen. Hur gick det då till att dricka blot? Snorre Sturlasson beskriver detta i ”Hågon den godes saga”.
Man drack gudarnas ”full”
Vid gästabudet skulle alla män deltaga i öldrickandet. Eldar skulle finnas mitt på golvet i hovet och kittlar hängas däröver. Man skulle bära de fyllda dryckeskärlen runt elden, men den som stod för gästabudet och var hövding skulle signa dryckeskärlen och alla blotmaten, först Odens ”full”, det skulle man dricka för seger och makt åt sin konung, sedan Njords ”full” och Frös ”full” för god årsväxt och fred. Man drack också för sina högsatta fränder, det kallades minnen. Man använde uttrycket dricka ”full”, som kom av betydelsen fullt dryckeskärl. Uttrycket ”skål”, som idag är allenarådande kom in i svenskt språkbruk först på senare medeltiden och kom då från tyska språket. Våra förfäder drack alltså ”full” eller ”minne”.
Ölfest skulle hållas vid julen
Några hundra år senare förekommer samma dryckesrit men är nu istället tillägnade Kristus och Jungfru Maria istället för Njord och Frö. Drickandet var en plikt som inte fick försummas. Drickandet var ett offer vilket krävde gemenskap. Denna dryckeskultur var så fast förankrad i folkets livsuppfattning och religiösa föreställningar att kyrkan inte bara var nödd att bibehålla den, nödtorftigt kristnad, utan till och med stadga böter för den som avstod från denna allt annat än kristna rit. Gulatingslagen i Norge förskrev attölfest skulle hållas vid julen. Den skulle firas av familjen ensam, utan grannarna. Dettaär första gången dom ordet julöl nämns. Denna lag går sedan igen i den Gamla Västgöta-lagen. I denna gamla lag jämställs också ölfrid med kyrkofrid, d.v.s. inga våldshandlingar tilläts vid ölbänk eller gille. Ölet hade fått en central betydelse.
Kvinnorna gjorde brygden
Ända från denna tid och framöver i århundradena bevarades traditionen att brygga öl till jul. Det var alltid husmor som utförde bryggningen och med många ritualer under hela brygdprocessen för att smaken inte skulle bli fördärvad utav trolle eller annat otyg.
Under 1800-talets första del fick brännvinet en oerhörd utbredning i vårt land. Trots detta höll sig de gamla ölsederna kvar på landsbygden hela året ut. Om inte annat så bryggde man julöl, och detta skulle alltid drickas ur husets äldsta och finaste dryckeskärl, med speciela ritualer. På 1800-talet var svagdrickan som vanligast i vardagslag, men till jul skulle det vara riktiga varor. Brygden kunde börja vid olika tider, men var vanligast var att kvinnorna fick ta itu med den på Anna-dagen den 9 december. Anna med kanna var ett talesätt som syftade på att hennes dag var utmärkt med en dryckeskanna på den gamla runstaven, som varit en tidig form av almanacka. Nedanstående recept är ‘nedtecknat från Örs socken i Dalsland:
……..”Juldrickan bryggdes av god råg och kornmalt till en hälft vardera och gröptes på en handkvarn. Vid brygdens början koktes först, för att rengöra kärlen. Före mäskningen lades eld i karet för att skydda drickat för surning. Brygden pågick sedan i ett dygn och krävde både konst och arbete. När brygden var färdig fick den stå en dag och kallna, sedan vidlades det som kallades, d.v.s. det sattes i jäsning, som tillgick så att man hällde färsk jäst i drickan samt kastade ett glödgat järnstycke däri, då vanligen husets manliga ungdom var närvarande och hurrade. Denna dricka kunde ibland bryggas stark så att man blev rusig därav”………. .
I detta citat användes både eld och järnstycke för att skydda från förtrollning.
Olika seder för att få fart på jäsningen
Att hurra var också en vanlig sed eller att ropa ”hoj” eller ”hej lustig” så högt man orkade precis när jästen kastades i. I Västergötland satte man fart på jäsningen genom att springa runt, runt i huset. Ingen fick nämna något orent eller surt, för då skulle ölet ta smak. Vatten fick inte nämnas vid sitt rätta namn utan kallades för lag. Annars kunde det bli förorenat. När julölet var färdigt skulle det provsmakas. På en del håll i landet var det en stående sed att bjuda grannarna att smaka på ölet. Det blev en liten förjulfest antingen på Thomasdagen eller lördagen och söndagen näst före jul.
Av tradition har Julölet alltid varit sött
Under industrialismens tidevarv startades många av de gamla bryggerierna runt om i Sverige. I takt med att dessa även tog upp julöl i tillverkningen av julöl redan 1898. Etiketten till denna tappning är än idag densamma, förutom färgläggningen och att tomtarna har fått tomteluvor. Ursprunget var enbart grönfärgad på vit botten. För att tillfredställa alla inriktningar finns julölet idag i olika alkoholstyrkor. Av tradition har julölet alltid varit sött, särskilt i de västra delarna av Sverige. Under senare år har emellertid sötheten avtagit något och julölen fått en mer framträdande beska. Så passa på att förgylla julbordet med en maltdryck fylld av traditioner och hemligheter, och låt Dig bli påmind om det gamla midvinterblotet, julölsdrickande är en plikt som inte får försummas.
(Text: Thomas Hedman, Carlsberg)
