Överjästa öltyper

 

KÖLSCH

Kölsch kommer från Köln och får endast bryggas av medlemmarna i Kölns bryggeriförbund. Några av dem finns dock utanför Köln, men i närliggande städer som till exempel Bonn. Där kallas öltypen för Bönnsch. Utseendet är ljust gyllengult. Smaken är frisk och läskande, med en maltig överjäsningsarom och utmärkande beska. Stamvörtstyrka 12 procent och rekommenderad serveringstemperatur cirka 10°C.

 

ALTBIER

Namnet syftar på det gamla överjästa ölet som dominerade innan det underjästa tog över marknaden. Altbier är en släkting till Kölsch och är vanligast i Düsseldorf och Münster i Tyskland. Istället för ljus malt (som i Kölsch) används delvis rostad malt.

Utseendet är halvmörkt med en kopparröd nyans och smaken välhumlad och ganska fyllig. Maltaromatisk, lite fruktigt och torr. Stamvörtstyrka 12,5 procent och rekommenderad serveringstemperatur källarsvalt, 12-15°C.

STEAM BEERcarlsberg

Amerikas enda egenhändigt utvecklade öltyp som började tillverkas under 1800-talet i San Francisco-regionen. Bristen på is i dessa delar av USA gjorde det svårt att kyla brygden under jäsningen. Man utvecklade en egen unik bryggmetod som var ett mellanting mellan under- och överjäsning. Tekniken innebär att man använder jäst för underjäsning men jäser vid överjäsningstemperatur. Ölet låter man sedan efterjäsa på fat till dess att kolsyrehalten är mycket hög. Den höga kolsyrehalten gör att ölfatet ger ifrån sig en ångstråle när den öppnas, vilket gett ölet dess namn.

Steam beer har bärnstensfärgat livligt skum och en rik maltarom med humle i bakgrunden som även dominerar eftersmaken. Stamvörtstyrka är 12,3 procent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

BERLINER WEISSE

Ett veteöl från Berlin som också kallas ”champagnen från Spree”. Vid tillverkning av brygden används tre delar kornmalt och en del vetemalt. Efterjäsningen framkallas genom mjölksyrabakterier som ger en mycket syrlig smak. För att mildra smaken blandar man ofta i röd hallonsirap eller grön saft från myskmadra.

Utseende är ljus och gyllene gult. Smaken friskt läskande, kolsyrerikt och mycket syrligt.

Stamvörtstyrkan 7-8 procent och rekommenderad serveringstemperatur 6-10°C.

WEIZENBIER/WEISSBIER

Öltyp med ursprung i Bayern. Har smakmässigt inget gemensamt med Berliner Weisse, men namnet brukar ändå ibland leda till förvirring. Namnet Weissbier syftar på den vita färgen hos den ofiltrerade varianten. Termen Weizenbier (även Weisse) syftar på att ölet, precis som Berliner Weisse, delvis bryggs på vetemalt och ibland även omältat vete. Sydtyskt veteöl är traditionellt ett öl som bara säljs på flaska. Det förekommer både i ofiltrerad (”Mit Hefe”) och filtrerad (”Kristallklar”) version.

Finns både ljus och mörk och med eller utan jästrester som påverkar klarheten. Smaken är fruktig, läskande med maltarom, svag beska och en karaktäristisk jästarom. Stamvörtstyrkan är 12,4-19 procent och rekommenderad serveringstemperatur lätt kyld eller källarsval.

BELGISKT VETEÖL

Härstammar från staden Leuven några mil öster om Bryssel. Där fanns på 1800-talet 35 bryggerier som bryggde just veteöl, eller Wit som den begiska termen lyder. Det sista bryggeriet stängde på 1950-talet men 1966 togs öltypen upp igen av bryggeriet De Kluis. Belgiskt veteöl säljs alltid ofiltrerat.

Utseendet är grumligt och nästan vitt. Smak är torr, läskande, både milt och smakrikt, aromatiskt och lätt syrligt. Stamvörtstyrkan är 12-18,4 procent och rekommenderad serveringstemperatur 10-14°C.

BITTER ALE

Englands nationaldryck. Bitter är opastöriserat fatöl och skall tappas med en manuell handpump, enligt entusiasterna. Det är dock vanligt att ölet pastöriseras och tappas med kolsyrepumpar. Ofiltrerad bitter innehåller mindre kolsyra än de flesta andra öltyper. Ölet serveras därför i regel med ett mycket tunt skum överst.

Utseendet kan vara allt från mättat guldgult till mahognyrött. Framträdande humlebeska, med generöst blommig humlearom i doft och smak. Tydlig ”överjäsningsarom”, oftast en svagt rostad karamellig maltkaraktär. Stamvörtstyrka är 7,5-13,7 procent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

PALE ALE

Pale ale är den klassiska termen för bitter ale tappat på flaska. Benämningen uppkom för att skilja typen från de mörkare öltyperna porter och stout. De flesta pale ale-sorterna är filtrerade och pastöriserade men det finns också de som får efterjäsa i flaskan. Den klassiska innebörden av pale ale har luckrats upp under senare år och i dag kan man finna både flask- och burktappad öl som benämns ”bitter”, liksom ”pale ale” på fat.

Utseendet är allt från ljust guldgult till mahognyrött. Smaken oftast mindre fylligt och dessutom kolsyrerikare än fattappad bitter. Stamvörtstyrka 7,5-13,7 procent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

MILD ALE

En klassisk engelsk arbetardryck som traditionellt var både billig och alkoholsvag. Tappade popularitet under 1960-talet men är på väg tillbaka.

Mörkbrunt till färgen, men finns också i en ljusare kopparfärgad variant. Maltsmakande med viss sötma och karaktären av bränt socker. Svagt besk. Stamvörtstyrka 7,5-8,5 procent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

BROWN ALE

Är den mörka varianten av mild ale tappad på flaska. Brown ale i södra England är alkoholsvagare än den nordengelska varianten.

Mörkbrun, ibland med en röd nyans och en dominerande maltsmak. Ofta väldigt söt.

Stamvörtstyrka 7,5-11,2 procent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

OLD ALE

Kallas också strong ale och kan i regel definieras som en variant av öltypen barley wine, som fått sin smakkaraktär genom lång lagring. De flesta old ales är något svagare än ordinär barley wine, men typen omfattar också de starkare brygderna i England.

Oftast relativt mörk, med en fyllig och mogen karaktär. Maltrikt och ibland starkt humlat.

Stamvörtstyrka 4-12,4 procent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

BARLEY WINE OCH RUSSIAN STOUT

Barley Wine är den traditionella benämningen på mycket alkoholstark ale. Ölet säljs ofta på mindre buteljer och dricks med fördel ur vinglas. Russian stout är en specialitet som ursprungligen bryggdes i England för export till den ryska marknaden, en handel som pågick från 1780-talet fram till första världskriget. Imperial russian stout bryggs i dag av bryggeriet Courage i England och är i och med sin styrka nära besläktat med barley wine.

Barley wine är i allmänhet djupt guldgult, men mörka varianter finns. Imperial russian stout är mycket mörk. Barley wine kan ofta vara obalanserat alkoholstark, men också behagligt fruktigt, smakrikt och i vissa fall till och med relativt torrt. Imperial russian stout är extremt fyllligt och kraftfullt med en ton av tjära i smaken. Alkoholstyrka 5,8-10 volymprocent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

BELGISK ALE OCH STARK BELGISK ALE

Belgisk ale är besläktad med engelsk ale då grundreceptet kom från Storbritannien. Öltypen har utvecklats efter belgiska bryggeritraditioner och variationerna är stora mellan de lokala bryggeriernas produkter.

Det finns både ljusa och kopparfärgade sorter. Stora variationer i smaken, men ofta med en mjuk och rund fyllighet. Mycket aromatiska, på grund av överjäsningstekniken. Den mörka varianten av stark belgisk ale har en maltarom och den ljusa en påtaglig beska. Alkoholstyrkan för belgisk ale är 4,4-6,3 och stark belgisk ale 6,3-11,3 volymprocent. Rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C, men vissa kan kylas mer.

OUDENAARDE BRUIN

I Holland och Belgien bryggs det en rad olika bruna öl. Oudenaarde några mil väster om Bryssel är det bruna ölets distrikt i Belgien.

Det är mörkbrunt och har en komplex smak. Både torrt, sött, maltaromatiskt och ibland med en tydlig syra. Alkoholstyrka 5-8,1 volymprocent och rekommenderad serveringstemperatur 12-15°C.

BELGISKT RÖTT ÖL

Västra Flandern och Roeselare är kända för sina röda öl. Ölet får sin röda färg från wienermalten, men också från utfällningar från ekfaten det lagras i. Den skarpa syrliga smaken kommer från mjölksyrabakterierna i bryggeriets gamla jäststam.

Rödbrunt öl med en stickande, skarp och syrlig smak med en liten beska. Stamvörtstyrkan är 11,7-15 procent och rekommenderad serveringstemperatur 8-12°C.

TRAPPIST

Det finns sammanlagt sex klosterbryggerier i världen som har rätt att använda benämningen ”trappiste” om sitt öl. Fem av dess ligger i Belgien och det sjätte i Holland. Trappistölen är karaktärsfulla och har egentligen bara två saker gemensamt – de är alla överjästa och dessutom väldigt alkoholstarka.

Trappistölen är gyllengula, kopparfärgade eller mörka. Smaken varierande, men ofta mycket fylliga, aromrika och trots den höga alkoholhalten med en mycket fin smakbalans. Stamvörtstyrkan 13,5-20 procent. De flesta kommer bäst till sin rätt vid servering vid 12-15°C.

PORTER

Namnet uppstod genom att ölet från början blev populärt bland Londons ”porters”, dvs bärare eller dörrvaktmästare på 1700-talet. Innan Guinness Bitter Stout konkurrerade ut portern var den nationaldryck på Irland. I andra länder bryggs portern fortfarande, men är då ofta starkare än den traditionella portern och ibland underjäst.

Portern är mörk åt det svarta hållet, med en tydligt rostad smak. Både torra och söta varianter finns. Stamvörtstyrkan är 15-20 procent och rekommenderad serveringstemperatur 13-15°C.

BITTER STOUT

Stout, eller bitter stout som den ursprungliga benämningen är, utvecklades från portern och kan numera betraktas som Irlands nationaldryck. Varumärket Guinness är numera för de flesta synonymt med bitter stout.

Svart och ogenomskinlig till färgen, med ett kraftigt skum. Besk och torr, med en rostad smak. Stamvörtstyrkan är 9,6-9,9 procent på Irland. Det finns även stout upp till 18 procent. Rekommenderad serveringstemperatur 15°C, men kyld i varma klimat.