Bryggaråret 1990

skriver5

105 års erfarenhet av gemensamma retursystem ger oss råg i ryggen!

1990 var för Sveriges Bryggerier framför allt ett år då två stora frågor ställde sammanhållningen i branschen och styrkan i den gemensamma organisationen på prov. Jag tänker på utvecklingen av det nya retursystemet med återfyllbar PET-flaska och de nya alkohol- och socialpolitiska satsningarna, som resulterade i branschens andra alkoholpolitiska manifest.

Få industriprojekt har drivits snabbare och effektivare än utvecklingen av den nya PET-flaskan och dess back. Så sent som på våren 1989 kungjorde regeringen att det aldrig kunde bli tal om ett system med återvinning av PET-flaskor, vilket vi ville införa med början 1990.

Vi ställdes i stället inför det miljömässigt bättre men tekniskt inte fullgångna systemet med återfyllbara flaskor. Att utveckla en svensk standardflaska blev därför ett arbete som drevs parallellt med att tekniken för sådana system mognade.

Det är självklart att det krävs en stark projektledning med hög kompetens om ett industriprojekt skall kunna drivas till ett lyckligt slut på det sätt som skedde med PET-flaskan under 1990 och början av 1991. Genom Sveriges Bryggeriers egen kompetens på det tekniska området och genom att medverkande företag ställt sin expertis på specialområdet till förfogande, kan vi nu blicka tillbaka på ett sällsynt lyckat utvecklingsarbete.

Det nya retursystemet ger svensk bryggeriindustri möjligheter att med framgång hävda sig på en marknad som blir alltmer internationaliserad. Det ger oss dessutom favören att ligga steget före i miljöhänsyn och resursutnyttjande.

Många medarbetare har slitit hårt för att ro detta miljardprojekt i hamn. Medlemsföretagen i Sveriges Bryggerier har visat prov på lojalitet, trots att det nya systemet inte är möjligt att använda helt i egen regi för alla företag utan kräver solidaritet mellan alla företag samtidigt som konkurrensen skall frodas. 105 år av erfarenhet att hantera ett gemensamt retursystem för 33 cl glasflaskor ger oss alla råg i ryggen när vi sommaren 1991 inför ett liknande system för PET-flaskor!

Konkurrerande företags förmåga att samarbeta manifesterades också på det alkoholpolitiska området under 1990. Hösten 1989 tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att staka ut nya mål och ange nya medel. Gruppen kom tämligen snabbt till resultatet att en åtgärd var önskvärd, nämligen en frivillig sänkning av högsta alkoholhalten i starköl.

Varför denna procentexercis, frågar sig säkert åtskilliga? Skälet är mycket enkelt: Svenskt starköl har blivit en volymvara, vilket det inte var fram till slutet av 1970-talet. I inget annat land håller volymöl så hög alkoholhalt som i Sverige. Ur såväl dryckeskultursynpunkt som alkoholpolitisk sådan var det alltså nödvändigt att markera det ansvar bryggerierna tog på sig redan 1987 när det första alkoholpolitiska manifestet publicerades.

Enigheten kring den sänkta alkoholhalten var ytterligare ett prov på styrkan i branschen och dess gemensamma organisation. Flera övriga vägar att nå målet att skapa ett bättre umgänge med alkoholdryckerna och minska missbruket – inte minst satsningen att tillsammans med SIFO utveckla en alkoholtypologi och beslutet att bygga upp två fonder på sammanlagt 100 miljoner kronor – var andra prov på hur en bransch, som ser de gemensamma problemen utifrån sitt speciella perspektiv och konkurrensen från ett annat, kan samarbeta.

(Ur Bryggaråret 1990)