Vi i Sverige har förmånen att ha ett kranvatten av fantastisk kvalitet. Men vi har också en dryckeskultur kring mineralvatten. Historiskt har buteljerat vatten varit mer av en lyxvara till konferenser och restaurangbord, men konsumtionen har ökat och blivit en del av många svenskars vardag. Vår relation till mineralvatten är dock långt ifrån ny! Redan på 1700-talet öppnades flera svenska kurorter där man kunde “dricka brunn”. I dag har vi många favoritvatten, kolsyrade som stilla, naturliga som smaksatta.
Vatten på flaska kan både vara en naturlig och lättillgänglig törstsläckare, likväl som en smakbomb av unika blandningar av mineraler som kan matcha middagen. Flaskvattnet kan antingen vara kolsyrat eller stilla – och med eller utan ytterligare smaksättning.
Buteljerat vatten delas in i fyra huvudtyper:
Naturligt mineralvatten
Beteckningen naturligt mineralvatten innebär att vattnet tappats från en viss vattentäkt som ger vattnet karakteristisk smak och en viss halt av mineraler och spårämnen. Det har, eventuellt med undantag för kolsyra, inte tillförts några andra tillsatser. Sammansättningen ska vara godkänd av Livsmedelsverket och redovisas i en innehållsdeklaration på flaskan.
Källvatten
Källvatten är, liksom det naturliga mineralvattnet, ett grundvatten som tappats vid en viss källa och regleras av liknande föreskrifter som ovan. Skillnaden är att vattentäkten inte måste godkännas av Livsmedelsverket, utan lyder under lokala föreskrifter. Därför är en utförlig innehållsdeklaration av mineraler och spårämnen inte är ett krav.
Förpackat dricksvatten
Förpackat dricksvatten är vatten som uppfyller samma krav som ställs på kranvatten, men som distribueras i förpackad form.
Bordsvatten
Bordsvatten är de produkter som återstår, det vill säga de vatten som har tillförda salter, aromämnen och smaksättningar.
Buteljerat vatten finns i dag i många olika variationer, men råvaran är alltid absolut rent vatten. När man tillverkar vatten fungerar det på liknande sätt som när man gör läskedrycker. Oftast försöker man bevara vattnets naturliga egenskaper, men ibland vill man tillföra aromämnen eller mineralsalter för att få en annan smaksammansättning.
En del vattenproducenter har en egen brunn eller underjordisk källa där de hämtar sitt vatten. Andra använder det kommunala vattnet, eller vatten från närliggande vattendrag.
Vårt grundvatten finns i jordlagren och i bergssprickor. När vattnet söker sig genom jordens olika lager, som sand, silsten, lersten, skiffer och kol så renas det naturligt samtidigt som mineralsalter dras med och löser sig i vattnet. Processen är lång – vatten som dricks i dag kan ha regnat ned för 30-40 år sedan. Ytvatten tas från en sjö eller ett vattendrag och renas normalt först på kemisk väg.
Vid behov renas vattnet som ska buteljeras först genom att filtreras genom sand och kol. Man kan också låta luftbubblor passera genom vattnet för att avlägsna oönskade flyktiga ämnen. I vissa vatten tillförs sedan olika salter för att ge önskad smakeffekt. Man kan också tillföra aromer för att ge vattnet smak av till exempel citron, grapefrukt eller svarta vinbär. Vatten som ska vara kolsyrat impregneras, vilket innebär att det först kyls ned och att kolsyran sedan får lösa sig i vattnet under högt tryck. Till sist tappas vattnet på flaska, burk, tetrapack eller någon annan förpackning.
De flesta förpackade vatten i Sverige är vatten med bubblor. Oftast består bubblorna av koldioxid, det vill säga kolsyra, som gör drycken mer uppfriskande. Den medför också att vattnet upplevs som kallare än det är. Kolsyran levereras till vattentillverkaren i flytande form, kyld under tryck. En del vatten kan också vara naturligt kolsyrade.
Kolsyran har även andra fördelar. Den hämmar mikrobiologisk växt, vilket innebär att produkten håller sig bättre och längre eftersom många bakterier dör efter en viss tid i en kolsyrad dryck. Detta gäller såväl buteljerat vatten som kolsyrad läskedryck och öl. Det finns med andra ord fog för rådet att av hygieniska skäl välja kolsyrade drycker, särskilt i varmare klimat.
I allt vatten på jorden finns naturliga mineralämnen, mikroorganismer, kemiska ämnen och egenskaper. För att vattnet skall vara tjänligt som dricksvatten finns fastställda gränsvärden om hur mycket av varje ämne som vattnet får innehålla. Dessa gränsvärden regleras av Livsmedelsverket.
Nedan har vi listat några vanliga mineralämnen som man hittar i vatten. Vi har också lagt till de funktioner dessa ämnen har i kroppen.
Magnesium
Finns i benstomme, muskelceller, leverceller och blodceller och behövs för muskelarbetet, hjärtmuskelns kraft och rytm samt till nerver och blodcirkulation.
Koppar
Finns i lever, muskler, skelett och hjärna och behövs för adrenalinomsättningen.
Kisel
Finns i brosk, hud och ben och behövs för normal tillväxt och skelettutveckling.
Fluor
Finns i tänderna och skelettet och behövs för att hålla dessa hårda.
Kalium
Finns i cellen och behövs för det osmotiska trycket, musklerna och nervernas normalfunktion.
Kalcium
Finns i benstomme och i tänderna och behövs för blodets koagulering och nervcellernas retbarhet.
Jod
Finns i sköldkörteln och behövs för ämnesomsättningen.
Järn
Finns i alla celler och behövs för hemoglobinbildningen i blodet och transport av syre.
Natrium
Finns i kroppens vätskor och benstomme och behövs för att reglera det osmotiska trycket.
Krom
Ingår i den process som transporterar glukos in i cellerna och finns i lever, mjälte och benmärg.
Klor
Finns i cellvävnaderna och i vätskan utanför cellen. Behövs för vätskebalansen.
Fosfor
Finns i alla kroppens vävnader och behövs för benstommens uppbyggnad samt cellernas tillväxt och funktion.
Svavel
Finns i alla celler, men allra mest i hår, naglar och hud. Behövs för hormonerna och för uppbyggnad av cellen.
Zink
Finns i benstomme och muskler och behövs för DNA- och RNA-uppbyggnad samt för kroppens insulin.
Vatten är förstås den mest ursprungliga av alla drycker. Samtidigt har vatten under en stor del av historien haft dålig kvalitet och därmed haft dåligt rykte och varit förknippat med hälsorisker. Innan sanitetssystemen utvecklades och kopplingen mellan mikroorganismer och sjukdom blev känd, var vatten som dryck något som med goda skäl undveks. Då kunde orent vatten sprida fruktade och livsfarliga sjukdomar som till exempel kolera. Alkoholhaltiga drycker blev därför ett tryggare alternativ. Och än i dag är bristande vattenkvalitet ett stort problem i många delar av världen. Där kan buteljerat vatten vara en garant för renhet.
Ända sedan antiken har vissa vattenkällor betraktats som särskilt hälsogivande och under trettioåriga kriget hade svenska officerare lärt sig att ”dricka brunn” på kontinenten och tog med denna kultur hem till Sverige. Kemisten Urban Hjärne fick i uppdrag att leta efter svenska källor. 1677 upptäckte han Medevi brunn, och i början av 1700-talet följde anläggandet av brunnar vid källorna Sätra, Porla och Ramlösa.
Detta blev startskottet för en helt ny dryckeskultur i Sverige. Brunnsvatten och kolsyra fick gott rykte som hälsosamt och helande. Mineralvatten troddes kunna bota och lindra allehanda krämpor och människor strömmade till hälsobrunnarna för behandling. Hjärne skrev bland annat att: ”Mineralvatten stärker matlusten, underlättar matsmältningen, häver förstoppningar och har en märklig inverkan på allsköns rubbningar i njurarnas och blåsans verksamhet”. Från 1700-talet och framåt såldes både utländskt och svenskt källvatten på apotek i buteljerad form.
1771 försökte Uppsalaprofessorn Torbern Bergman göra eget mineralvatten på konstgjord väg, för att få ett alternativ till utländskt mineralvatten som han ordinerats av läkare. Han analyserade fram flera av de salter som ingår i olika typer av mineralvatten och lyckades som den förste i världen att framställa kolsyra på konstgjord väg. Eller luftsyra, som han själv kallade det. Därefter dröjde det inte länge förrän fabriksmässig tillverkning av mineralvatten inleddes. Redan på 1790-talet fanns ett tiotal fabriker bara i Stockholm.